I avsnittet "Min hund är deprimerad" av "Hundpodden - vår bästa vän" pratar poddens programledare/gäster bland annat om hur väldigt lydiga och fogliga hundar har en tendens att vara olyckligare än andra hundar. Diskussionen är ungefär såhär,..: De tar jaktlabradoren och bordercollies som ett exempel. De pratar om hur dessa naturligt lyhörda och "föriga" hundraser har en högre risk att gå in i depression då de näst intill alltid gör som ägaren säger. Det blir väldigt kommandostyrda hundar med låg initiativförmåga. Detta beror på att vi hundägare alltid utnyttjar deras lyhördhet och foglighet. Man tycker att det funkar bra i vardagen och att det inte är några större problem. Hundarna kan bygga upp en enorm stress på grund av att de alltid ser till matte/husses kommandon. 

 

Jag hajade till när jag lyssnade på detta och kände mig nästan lite skyldig. Jag tänker på alla gånger jag tar Tickis fantastiska lyhördhet för givet. Hon försöker alltid vara till lags och är otroligt lojal och tillgiven. En väääldigt "mjuk" hund. Jag funderade kring hur jag ständigt jobbar med Vifta för att hon ska fortsätta gå bra i kopplet och funka bra vid hundmöten osv. Men Ticki som går bredvid mig, som alltid bara "funkar", tas för givet. Jag säger ofta hur lätt hon är, i alla sammanhang. Hon bara funkar. När jag funderar över hur mycket jag tycker det är värt, hennes lättsamhet, så blir jag otroligt tacksam. Men får hon veta det? Nej. Inte tillräckligt i alla fall. Jag glömmer att berömma och överösa henne med positivitet för att jag tar henne för givet. Jag kan kalla in henne och klappa om henne lite lätt, knappt ens det. Jag måste bli bättre på detta. Bakläxa!!

 

Ticki ser jag visserligen inte som deprimerad... Absolut inte. Hon är en glad hund som jag tror är nöjd med livet. Däremot skulle jag vilja ta bort lite kommandon på henne och ge henne ökad initiativförmåga. Inte ha så hög lydnad i alla sammanhang utan faktiskt uppskatta hennes påhittighet mer. Jag vill även sluta ta henne för givet och börja berömma henne mer.