När jag fick Ticki så var hon på en helt annan nivå än Vifta. Henne kunde jag uppleva som rädd och ängslig i början. Innan vi började förstå varandra. Hon hade bott på landet i fantastisk naturnära miljö med 5 andra retrievers. När hon kastades in i mitt liv i Täby blev hon lite tillbakadragen. Jag är ofta på flera olika platser på en dag och mina hundar får hänga med på det allra mesta. Alltifrån stallet, caféer i stan, sångträning, kompisar, hundträning, ljusterö osv osv. Inte konstigt att hon undrade var sjutton hon hade hamnat (trots att jag försökte ta det så lugnt som möjligt i början)... 

 

Hon tyckte det var jobbigt om Max o jag böjde oss ner för snabbt mot henne och var rätt osäker i största allmänhet. Hon ville inte hälsa på människor, inte på alla i alla fall.. och det behövde hon inte heller. Hon kunde morra/skälla om det kom in nån innanför dörren. Men vi gav det tid. Behövde hon 500 repetitioner av att någon kom in innanför dörren innan hon förstod att jag tar hand om det, så fick det ta den tiden. 

 

Nu är hon världens enklaste hund. Hon är oerhört lojal och jag tror hon skulle gå igenom eld och vatten för att göra rätt och vara till lags. Nu vågar hon även göra fel, vilket jag tycker är sunt. Annars lär man sig ju inte lika bra. Hon är inte lika försiktig och vågar ta större plats i sammanhang med människor, vilket är kul! Nu känner jag att det är denna typ av mjuka hund, som både Ticki och Vifta är, som passar mig. Det gör mitt hundliv väldigt enkelt. För andra är denna typ av hund inte alls att föredra. Men för mig har det blivit så jäkla bra! Vilka tjejer ❤️